/
Sanna eller falska bilder
När bilden blir en port -
Är AI ett hot, en utmaning eller en möjlighet?
Jag har följt utvecklingen i bildredigering från AI i Photoshop, vidare till Midjourneys allra första versioner till Googles Nano Banana och observerat hur en teknik som länge funnits bakom stängda dörrar nu görs tillgänglig i stor skala. Frågan är inte längre bara vad den kan – utan hur vi väljer att möta den.
Om vi upplever att utvecklingen hittills har gått snabbt, behöver vi förstå att tempot härifrån bara kommer att accelerera. Teknik som länge hållits tillbaka förs nu ut på bred front, och stegen kommer att tas i en allt snabbare takt. Det är i det sammanhanget vi nu står – en tid där AI-verktyg för bland annat bildskapande blir fritt tillgängliga i stor skala. Jag har själv testat flera av dem och fascinerats av hur snabbt och enkelt idéer kan förvandlas till bilder.
Här befinner vi oss
Nano Banana är just nu ett av de mest kraftfulla, lättillgängliga och användarvänliga verktygen i den här nya vågen. Det är byggt för att förstå språk på ett intuitivt sätt och förvandlar korta beskrivningar till färdiga bilder på några sekunder. Det handlar inte längre om komplicerade prompter (textinstruktioner) – det räcker att skriva vad man vill se, och bilden tar form.
Till skillnad från tidigare verktyg arbetar Nano Banana med en förfinad förståelse för både detaljer och sammanhang. En scen kan förändras, en bakgrund bytas eller en helt ny stil appliceras – utan att helheten förlorar sin identitet. Detta skapar en känsla av kontinuitet, som en tråd som följer bilden genom varje förändring.
Hot, utmaning eller möjlighet?
AI väcker en blandning av känslor hos många som arbetar med foto, film, grafik och bildskapande – både framför och bakom kameran och i teknikleden runt den. Det finns en oro för att arbete riskerar att urholkas och ersätts, att uppdrag som tidigare krävde tid, yrkesskicklighet och erfarenhet nu kan göras på några minuter. Men samtidigt finns här också en möjlighet: att använda verktygen som stöd, för att frigöra tid, öppna nya kreativa vägar och utveckla uttryck som tidigare var svåra eller omöjliga att gestalta.
Frågan är inte bara vad teknologin kan göra – utan hur den tas emot och används. Den som låter tekniken bli en partner snarare än en ersättare kan hitta nya vägar framåt. Men det kräver också att vi ser tekniken för vad den är – en teknik. AI är en teknisk intelligens – inget annat. I vissa rum benämns den mer korrekt som TI. Dess värde avgörs av hur vi använder den.
Teknologins avslöjande
När denna teknik nu blir tillgänglig för många blir det tydligt att bilder och filmer aldrig har varit neutrala. De har länge använts medvetet i media för att styra opinion, bygga narrativ och skapa en bild av verkligheten som människor tagit för sann. Ofta har dessa bilder varit iscensatta, redigerade eller manipulerade – men ändå köpts som sanningar. Skillnaden nu är att samma möjligheter inte längre är förbehållna redaktioner eller produktionshus.
När vem som helst kan skapa en hyperrealistisk scen på några sekunder blir manipulationen inte längre dold, utan synlig för alla. Bilden förlorar sin roll som ett obestridligt bevis och framträder i stället som en konstruktion – ibland sann, ibland förvrängd.
Detta väcker en avgörande och uppvaknande fråga:
Hur utvecklar vi vår urskiljningsförmåga i en tid när allt kan vara fabricerat?
Att känna bortom ögat
Detta har jag vetat länge, och mötet med de genererade bilderna gjorde det ännu tydligare. Ögats wow tappade snabbt sin glans – och det fick mig att vilja förstå min egen plats i detta skifte. Varför stod jag här med bilder som bär ett fält, sida vid sida med den ström av AI-genererat innehåll?
Jag ser nu att sanningen inte längre kan mätas i skärpa eller realism. Den kan bara kännas i det inre svaret. Urskiljningen föds inte genom att analysera pixlar eller tekniska detaljer, utan genom att uppmärksamma den känslomässiga och intuitiva responsen. För mig handlar det om att se bortom ögat – att lyssna till varifrån en bild talar, och vilken roll jag har i att bära den tonen vidare. Det leder mig vidare till nästa insikt – vad en bild egentligen bär, bortom motivet i sig.
Bilden som tonbärare
Ur detta perspektiv förändras min egen syn på skapandet. Jag ser inte längre bilderna – vare sig de föds genom min kamera eller genom AI – som unika i sin form. De är unika i sin ton. Varje bild kan vara en port, en kod, en påminnelse. Det intressanta är inte motivet i sig, utan vilken ton den bär. Vilken resonans den väcker. Jag frågar mig: vilken port öppnar den här bilden? Vilken riktning leder den mig i? Det är här dess verkliga kraft bor, i närvaron som genomsyrar den.
Och kanske är det just här skillnaden mellan sanna och falska bilder uppstår. Det är inte tekniken i sig som avgör, utan intentionen bakom. Det är avsikten som färgar bilden, som ger den en särskild ton. En bild skapad för att vilseleda bär en annan klang än en bild skapad för att öppna, förklara eller påminna. I det ljuset blir urskiljning inte bara en fråga om vad ögat ser, utan om vad hjärtat förnimmer.
Hjärtats wow
Till sist återstår den mest avgörande frågan:
Vad får mig att stanna kvar i en bild?
För mig är det inte längre ögonblickets bländverk. Det är den långsamma återklangen. Det är känslan som dröjer sig kvar efter att blicken har vandrat vidare. Det är hjärtats wow – igenkännandet, minnet, stillheten. I en tid där allt kan fabriceras, blir detta wow ännu mer betydelsefullt. För ögat kan luras, men det djupare svaret inom oss vet.
Det påminner om att bildens uppgift inte är att imponera. Den är att bära mening, väcka minne och öppna portar till det vi redan känner igen. Och kanske är det just där vi står nu – inte bara jag, utan vi alla – i övergången från att jaga intryck, till att låta bilder bära det som faktiskt håller. Det är början på en ny seendets tid, där fler och fler bjuds in att upptäcka hjärtats wow som en gemensam riktning framåt. Det är en inbjudan till oss alla att odla urskiljning – privat, professionellt och i offentligheten.
Fotnot: Nano Bananas styrkor
Nano Banana erbjuder flera funktioner som förklarar varför det väcker så mycket uppmärksamhet:
- Språkförståelse – systemet tolkar beskrivningar på ett naturligt sätt och omvandlar dem till bilder med stor precision. Det känns som att ge röst åt en tanke och se den ta form.
- Bevarande av identitet och sammanhang – även när man förändrar element i bilden, ligger känslan och helheten kvar. Det är inte bara en teknisk återgivning, utan en kontinuitet i uttrycket.
- Steg-för-steg-redigering – i stället för att alltid börja om, kan man arbeta vidare med samma bild och bygga vidare. Det liknar en process där varje steg fördjupar och nyanserar det som redan är skapat.
- Stilblandning – olika uttryck, texturer och former kan kombineras. Resultatet blir ofta något som inte kunde ha uppstått på annat sätt, som om flera röster samsas i samma bild.
- Hastighet och respons – resultaten kommer på några sekunder, vilket gör processen både flytande och direkt. Tiden mellan tanke och gestaltning minskar drastiskt.
- Etisk transparens via vattenmärken (SynthID) – varje bild får en märkning som visar att den är AI-genererad. Det blir ett steg mot att hålla kvar någon form av urskiljbarhet mellan det fabricerade och det dokumenterade.
Landskapet förändras snabbt, och funktioner kan skifta – men just nu är detta verktygets tydliga styrkor.
