Tyst eld - när vallmon viskar genom huden

Något mjukt, något varmt

Det finns ögonblick som inte känns som tankar, utan som värme. Små skiftningar i kroppen – en stilla hetta över bröstkorgen, en dragning mot något vi inte ser. Vi kallar det ofta längtan, ibland rastlöshet, men det är något djupare som rör på sig. Inte som en impuls, utan som ett tillstånd. En eld, som länge väntat på att kännas.

Vi växte upp med tanken om eld som förstör. Eld som straff, eld som slukar, eld som förgör. Men det finns en annan form av eld. Ett ursprungligt ljus, innan eld blev något att skydda sig mot. Den bär helhet. Den vilar i stillhet och rörelse samtidigt. Den är en frekvensburen kraft – mjuk men verksam, djup men stilla.

Den rör sig för att påminna. Den bär inte riktning, utan närvaro. Den är som ett inre solsken i själens kammare – genomlysande snarare än het. Den renar genom att återknyta. Den öppnar där något varit tillslutet. Den smälter det frusna utan att skada det. Den viskar: “Här är du redan. Här har du alltid varit.”

Om vanlig eld stiger uppåt i en riktning, bär denna eld en cirkulär rörelse – ett spiralt ljus som inte vill framåt, utan djupare in.

När vallmon möter den inre rörelsen

Det var en vallmoknopp som fångade min uppmärksamhet. En som var först att öppna upp i blomsterbädden. Jag gick ner på knä nära, såg den från flera håll. Den växlade form, uttryck, karaktär beroende på hur ljuset föll, och hur jag själv flyttade mig i förhållande till den. Jag tog bilder. Från olika vinklar. Men det var som att det egentligen var den som såg mig.

Jag förstod det inte då. Men något i mig stannade upp. Inte för att betrakta, utan för att bli betraktad. Vallmon bar ett seende. Den visste vad den gjorde.

Efteråt kändes bilderna inte som dokumentation, utan som det jag kallar kod. De bär på en eld som viskar i stillhet. En påminnelse som inte begär något, men som stannar kvar.

Rörelsen som inte kräver förståelse

Det är inte alltid tydligt vad som händer när vi rör vid de här fälten. Ibland känns det som trötthet. Ibland som något inom oss som plötsligt behöver plats. Ibland vet vi bara att något mognar, att något öppnas – utan att veta vad eller hur. Och det är okej. Den här elden bjuder inte in till klarhet, utan till tillit. Till att vi får finnas, i oss, med oss.

Det är kanske därför bilderna stannar kvar. De förklarar inget. De visar inget. Men de håller något. En port, kanske. En rörelse. En möjlighet att minnas utan att behöva minnas exakt vad.

För den som redan vet

Jag har samlat tre perspektiv av denna vallmo i ett kodfält. För dig som redan känner värmen röra sig under orden. För dig som vet att det inte är bilden du söker, utan känslan den väcker. Kodpaketet finns här, om det är för dig.

‍

‍

Silent Fire– Remembrance Frequency Code

Som alltid är bloggen, bilden och koden tre sätt att närma sig samma fält. Välj det som talar till dig. Du är varmt välkommen.

‍

‍