Att vara fyr

Världen är mitt i ett skifte. Allt som var dolt kommer fram. Och jag står här - inte på barrikaderna, inte i förklaringen.

För jag märkte något som förändrade allt.

När jag försökte förklara vad jag visste – när jag ville att andra skulle förstå, se, vakna – lämnade kraften min kropp. Energin gick ut från mig. Mot andra. Som om jag trodde att min förklaring kunde få andra att inse något.

Det enda den gjorde var att tömma mig.

Och varje gång jag gav mig in i förklaringen kände jag hur fältet lämnade mig. Det splittrades istället för att stanna hos mig. Och då kunde det inte bära mig längre.

---

Så jag provade en annan väg.

Jag slutade förklara. Jag slutade berätta vad jag vet om det mörka. Inte för att jag inte vet. Inte för att jag vill dölja. Men för att det inte är min uppgift.

Min uppgift är att stå stilla - som en fyr.

Och det här – det här älskar jag. Fyren förklarar inte hur skeppet tappade kursen eller var det varit. Fyren bara lyser - och i det ljuset kan skeppet hitta hem.

När jag står stilla – när jag håller ljuset hos mig istället för att förklara utåt – händer något i kroppen som får mig att le. Sköna rysningar genom ryggraden. Hjärtat vidgas. Fältet samlas – inte lite, inte försiktigt – utan som när allt som var utspritt hittar hem.

Och det är DÄR bärkraften och minnena finns.

---

Det är inte min sak att exponera vad som varit. Det är inte min sak att leda folk genom förståelsen. Det är inte ens min sak att säga vad som kommer.

Min sak är att stå stilla medan allt annat rör sig.

Nu när skiftet är här – när allt som var dolt kommer fram – finns det stunder då det fortfarande är frestande att förklara. Att säga vad jag vet. Att visa andra vad jag sett. Men fyren förklarar inte stormen. Fyren bara lyser. Så jag står kvar. I tornet. I skogen. I fältet som bär.

Och vad som än kommer fram därute – ljuset finns här.