Hur en portal blir till

Jag fotograferar massor. Vart jag än går har jag kameran med mig.

​

Ibland får jag en speciell känsla — och då vet jag att det finns en bild som vill tala till mig. Jag lyssnar. Lägger undan alla tankar på komposition, teknik och inställningar. Mycket av det sitter i ryggraden vid det här laget, men det är inte viktigt i den stunden. I den stunden är det den inre rösten jag följer. Den som är kopplad till allt runt mig.

​

Jag tar ofta många bilder, men vet redan innan jag kommer hem vilken det var som ville nå mig. Det känns i den stunden.

​

Under redigeringen låter jag bilden styra hur den vill bli sedd. Inte konstens regler — rösten. Sedan printar jag ut den i stort format och låter den vila framför mig. Jag sätter mig med den. Känner in vad den vill mig och vad den kan vilja alla som möts av den.

​

Tillsammans sluter vi ett litet sigill om vilka koder den känner sig kallad att hålla. Den minnesfrekvensen bär den orubbligt — ett brett spektrum, men med en ton som ljuder lite starkare.

​

Sedan låter jag den möta den som känner igen den.​​